Jahopp. Så var det över. Lika brutalt som någonsin. Att plötsligt bryta med vad som blivit ens nya verklighet är något man inte lätt vänjer sig vid, oavsett hur många gånger man gått igenom samma process. Jag valde Colombia för att det erbjöd raka motsatsen till min vardag i trygga, lugna Norden. Dessutom passade det min akademiska profilering i utvecklingsekonomi perfekt att läsa i ett land fullt av ekonomisk potential men så plågat av konflikt och svaga institutioner. Det passade mina personliga preferenser lika perfekt att flytta till ett land vars kultur präglas av glädje, fest och en enorm passion för fotboll. När folk frågat mig den eviga frågan om varför jag valde Colombia har jag därför ofta stått svarslös. För mig var Colombia så självklart att jag knappt behövt reflektera över varför jag hamnade där.
Det största hindret och mitt eviga orosmoln innan avfärd var språket. Min begåvning i spanska tillät mig en bra dag att producera några inledande artighetsfraser. Var det rimligt att jag skulle läsa akademiskt på ett språk jag inte behärskade? Den frågan fick mig under våren att leta upp en colombiansk privatlärare och att kolla på en mängd spanskspråkiga skräpserier på Netflix. När jag i juni landade i Cartagena var jag långt ifrån redo. Men nu var det för sent att backa. Den svårförstådda karibiska dialekten ”costeño” gjorde mig smärtsamt medveten om att alla inte talar lika välartikulerat som en spansklärare, samt att verkligheten, till skillnad från Netflix-serier, inte erbjuder undertexter. Två veckor av spanska i skolan, på stranden och på en och annan klubb i ”La Heroica” gjorde mig trots allt redo för en flytt till huvudstaden. Trodde jag.
Bogotá är något helt annorlunda än det turistvänliga Cartagena. Jättestaden med fler invånare än Sverige ligger 2600 meter över havet. Klimatet är milt som bäst, ofta ganska kyligt. Som den ”costeño” jag hade förvandlats till blev jag förstås genast sjuk. Under mina feberfrossiga första dagar i Bogotá fick jag lära känna en stad där tiggare och herrelösa hundar tävlade om de bästa soporna och där vanligt folk av rädsla inte gick ut efter skymningen. Jag hatade det. Det tog emellertid inte lång tid för mig att ompröva mina första intryck, inspirerade av febriga drömmar och fördomar. Ja, liksom alla som har hört något om Colombias historia hade förstås även jag fördomar om våldskulturen i landet. Men jag visste samtidigt att det var utdaterade fördomar. Det senaste decenniet har antalet mord halverats. En av de två stora aktörerna i det mer än 50 år långa och djupt komplicerade inbördeskrig som plågat landet, Paramilitärerna, har (åtminstone på pappret) desarmerats. Under mitt halvår i Colombia slöts även ett historiskt fredsavtal med den andra aktören, FARC. Tillsammans med tusentals andra studenter deltog jag i en manifestation för fred. När alla demonstranter på Plaza Bolivar samlat sträckte sina knutna nävar mot himlen under absolut tystnad gick det rysningar genom kroppen. Det fanns en påtaglig beslutsamhet att uppnå den fred som de flesta invånare faktiskt aldrig upplevt. När folkomröstningen oväntat utmynnade i ett ”nej” till det föreslagna fredsavtalet blottades emellertid de djupa splittringar som under 50 år lagt ved på den brasa som är inbördeskriget. Många colombianer var inte villiga att kompromissa med vänstergerillan som trots allt mördat och våldtagit deras landsmän och släktingar. En delad opinion bådar inte gott för en stadig fred och problemen är långt ifrån över. Men faktum kvarstår, Colombia har genomgått en förvandling till det bättre. Det är, till de flesta västerlänningars stora förvåning, inte längre det Colombia som Netflix-serien Narcos beskriver.
Tillbaka till Bogotá. Mina första intryck av en kall, skitig och farlig huvudstad fick snart sällskap av trevligare iakttagelser. I det område jag bodde de två första månaderna, det mer turistiga (i den mån något område i Bogotá kan beskrivas som turistigt) Candelaria, frodades en gemytligt konstnärlig kultur, präglad av street-art, små caféer och koka-té butiker. Ett paradis för hipsters. Bland köpcenter och lyxrestauranger i de rika delarna av norra Bogotá var det svårt att förstå att man faktiskt befann sig i Colombia. Det hade lika gärna kunde vara någonstans i USA eller Europa. Nattlivet levde upp till alla högt ställda förväntningar. Från sofistikerad jazz till svettig regaetton, Bogotá har något för alla. Vi valde såklart enbart det senare alternativet. Vi ja, vilka var vi? I mitt umgänge hittades framförallt andra studenter, merparten från samma universitet som jag, Universidad de Los Andes. Många var, liksom jag, utbytesstudenter. Men till skillnad från tidigare utlandserfarenheter jag haft tyckte jag att det även var lätt att träffa born and raised locals. Colombianer är nog det vänligaste och mest öppna folk jag haft förmånen att lära känna. Att tanten på det lokala caféet hälsade god morgon med ”hola bonito”, varpå man förstås replikerade ”hola bonita”, var mer regel än undantag. Att dela restips och personliga historier med cykeluthyraren likaså. I min sommarkurs på Universidad de Los Andes, ”The Political Economy of Development in Latin America” fick jag snabbt colombianska bekantskaper, bekantskaper som växte till vänskaper under terminens gång. Kursen leddes för övrigt av James Robinson, en av världens högst ansedda utvecklingsekonomer. Min idol. Tack vare en lyckad tenta (och, om jag ska vara ärlig mot mig själv, kanske även det faktum att jag var enda icke-Colombian i kursen) fick jag förmånen att ta en kaffe och prata framtid med Mr. Robinson. Jag var skapligt starstruck.
Samtidigt som jag läste sommarkursen i ekonomi hade jag även tre timmar spanskaundervisning varje dag. Trots en ganska trött undervisning kom det att bli en av mina viktigaste erfarenheter under terminen då jag där träffade merparten av de som kom att bli mina närmaste vänner i Bogotá. Jag har otroligt tur som tar med en del av dem hem då de, liksom jag, bor i Köpenhamn till våren. Tillsammans med de danskar, schweizare, belgare, palestinier, tyskar, britter, holländare och fransmän som jag träffade de första veckorna upptäckte jag inte bara Bogotá, utan även andra spännande delar av Colombia. Vi åkte till en liten by på landsbygden där lokalbefolkningen tittade på oss som om vi var apor eller lejon på ett zoo. Vi åkte till salsans huvudstad, Cali, och till Stilla Havs-kusten och såg knölval hoppa. Vi gick i Pablo Escobar’s fotspår i Medellin och testade skärmflyg i San Gil. Och jag var såklart tvungen att återse den paradisiska karibiska kusten tillsammans med min bror när han hälsade på. Weekend-resorna var tillfällen att uppleva det mångfaldiga, natursköna och färgsprakande land som är Colombia. De innebar också möjligheter att fly den annars plugg-intensiva och emellanåt tunga vardag som Uni Andes erbjöd. Tvärtemot mina fördomar var studier på universitet, som förvisso är rankat som en av Sydamerikas bästa, inte en dans på rosor. Många av mina medstudenter vaknade innan 5 på morgnarna för att ta sig till skolan och sedan studera i en takt som skulle få gemene svensk student att… att sippa lite mer av sin latte. Och jag, min vana trogen, ville utmana mig själv. Jag skrev därför in mig i några av de tyngre kurserna. Jag tackade ja till att jobba tillsammans med en professor i ett projekt om hälsa och humankapital (ett projekt som tyvärr aldrig blev slutfört på grund av brist på data, men som likväl innebar en lärorik erfarenhet). Och jag gick med i en volontärorganisation som erbjöd matematik-undervisning i ett fattigare distrikt i Colombia. Alla aktiviteter innebar förstås ett tight schema. Vid tillfällen lämnade jag skolan klockan 10 på kvällen och jag fick ofta tacka nej till att gå ut då jag skulle upp tidigt dagen därpå. Under min tid i Colombia frågade jag mig själv ibland om det var värt det. I efterhand är svaret givet. Ja, det var värt det.
Min termin i Bogotá var möjlig tack vare att jag fötts i ett land där de flesta har möjligheter att förverkliga sina drömmar. Förutom att plugga gratis fick jag även ett otroligt generöst stipendium som täckte allt från torra arepor (colombiansk street food) till Bomba Estereo-konserter. Tack vare att jag hade den osannolika turen att födas i Ljungskile fick jag uppleva den mest spännande och lärorika terminen i min snart 6 år (shit) långa utbildning. Colombia gav mig otroligt mycket. Även när jag försökte ge något tillbaka, till exempel genom att lära ut lite matte, var jag säkerligen den som lärde sig mest. En av de mest uppenbara lärdomarna var hur otroligt priviligierad jag själv är. Bland de barnen jag fick möjlighet att lära känna via volontärarbetet var flertalet mer mattebegåvade än jag själv. Ändå kommer få av dem, om ens någon, ha möjligheten att studera på universitetet och garanterat 0 kommer ha råd att betala avgiften till det rikemans-universitet jag själv hade hamnat på. Att uppleva Colombia är, vid sidan av all glädje och värme, att uppleva orättvisor. Medan barnen i norra Bogotá blir körda i bil av föräldrarnas privatchaufför har barnen i söder varken chaufför, bil eller föräldrar. För att hårdra det. Att plugga lite hårdare i syfte att i framtiden kunna jobba med frågor som social mobilitet och jämlikhet känns således inte som en stor uppoffring. Få människor har lika stora möjligheter som en kille som föds i Ljungskile. Att fler ska få det är det värt att kämpa för.
Det finns såklart massa saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda under min vistelse i Colombia. Jag borde lärt mig Salsa. Jag borde vågat fråga ut den där tjejen. Jag borde stressat mindre, varit mer spontan, och upptäckt ännu mer. Det finns alltid saker man skulle kunna ha gjort annorlunda, men i slutändan spelar även misslyckanden en viktig roll i våra erfarenheter. När jag sitter på Cuba och skriver detta ser jag tillbaka på ett halvår fullt av osäkerhet, glädje, saknad, omtanke, rädsla och styrka. Som alltid i livet alltså. Men till skillnad från alltid var detta ett oförglömligt halvår så närapå perfekt som livet blir. När den karibiska solbrännan falnar och de extra röda blodkropparna som ett leverne på hög höjd producerar drar sig tillbaka kommer minnena och vänskaperna den här terminen gav mig att vara lika starka som någonsin. Colombia är en erfarenhet som jag alltid kommer bära med mig.
2016-12-11 Gustav Agneman
COLOMBIA av Gustav Agneman
Allmänt KommenteraJahopp. Så var det över. Lika brutalt som någonsin. Att plötsligt bryta med vad som blivit ens nya verklighet är något man inte lätt vänjer sig vid, oavsett hur många gånger man gått igenom samma process. Jag valde Colombia för att det erbjöd raka motsatsen till min vardag i trygga, lugna Norden. Dessutom passade det min akademiska profilering i utvecklingsekonomi perfekt att läsa i ett land fullt av ekonomisk potential men så plågat av konflikt och svaga institutioner. Det passade mina personliga preferenser lika perfekt att flytta till ett land vars kultur präglas av glädje, fest och en enorm passion för fotboll. När folk frågat mig den eviga frågan om varför jag valde Colombia har jag därför ofta stått svarslös. För mig var Colombia så självklart att jag knappt behövt reflektera över varför jag hamnade där.
Det största hindret och mitt eviga orosmoln innan avfärd var språket. Min begåvning i spanska tillät mig en bra dag att producera några inledande artighetsfraser. Var det rimligt att jag skulle läsa akademiskt på ett språk jag inte behärskade? Den frågan fick mig under våren att leta upp en colombiansk privatlärare och att kolla på en mängd spanskspråkiga skräpserier på Netflix. När jag i juni landade i Cartagena var jag långt ifrån redo. Men nu var det för sent att backa. Den svårförstådda karibiska dialekten ”costeño” gjorde mig smärtsamt medveten om att alla inte talar lika välartikulerat som en spansklärare, samt att verkligheten, till skillnad från Netflix-serier, inte erbjuder undertexter. Två veckor av spanska i skolan, på stranden och på en och annan klubb i ”La Heroica” gjorde mig trots allt redo för en flytt till huvudstaden. Trodde jag.
Bogotá är något helt annorlunda än det turistvänliga Cartagena. Jättestaden med fler invånare än Sverige ligger 2600 meter över havet. Klimatet är milt som bäst, ofta ganska kyligt. Som den ”costeño” jag hade förvandlats till blev jag förstås genast sjuk. Under mina feberfrossiga första dagar i Bogotá fick jag lära känna en stad där tiggare och herrelösa hundar tävlade om de bästa soporna och där vanligt folk av rädsla inte gick ut efter skymningen. Jag hatade det. Det tog emellertid inte lång tid för mig att ompröva mina första intryck, inspirerade av febriga drömmar och fördomar. Ja, liksom alla som har hört något om Colombias historia hade förstås även jag fördomar om våldskulturen i landet. Men jag visste samtidigt att det var utdaterade fördomar. Det senaste decenniet har antalet mord halverats. En av de två stora aktörerna i det mer än 50 år långa och djupt komplicerade inbördeskrig som plågat landet, Paramilitärerna, har (åtminstone på pappret) desarmerats. Under mitt halvår i Colombia slöts även ett historiskt fredsavtal med den andra aktören, FARC. Tillsammans med tusentals andra studenter deltog jag i en manifestation för fred. När alla demonstranter på Plaza Bolivar samlat sträckte sina knutna nävar mot himlen under absolut tystnad gick det rysningar genom kroppen. Det fanns en påtaglig beslutsamhet att uppnå den fred som de flesta invånare faktiskt aldrig upplevt. När folkomröstningen oväntat utmynnade i ett ”nej” till det föreslagna fredsavtalet blottades emellertid de djupa splittringar som under 50 år lagt ved på den brasa som är inbördeskriget. Många colombianer var inte villiga att kompromissa med vänstergerillan som trots allt mördat och våldtagit deras landsmän och släktingar. En delad opinion bådar inte gott för en stadig fred och problemen är långt ifrån över. Men faktum kvarstår, Colombia har genomgått en förvandling till det bättre. Det är, till de flesta västerlänningars stora förvåning, inte längre det Colombia som Netflix-serien Narcos beskriver.
Tillbaka till Bogotá. Mina första intryck av en kall, skitig och farlig huvudstad fick snart sällskap av trevligare iakttagelser. I det område jag bodde de två första månaderna, det mer turistiga (i den mån något område i Bogotá kan beskrivas som turistigt) Candelaria, frodades en gemytligt konstnärlig kultur, präglad av street-art, små caféer och koka-té butiker. Ett paradis för hipsters. Bland köpcenter och lyxrestauranger i de rika delarna av norra Bogotá var det svårt att förstå att man faktiskt befann sig i Colombia. Det hade lika gärna kunde vara någonstans i USA eller Europa. Nattlivet levde upp till alla högt ställda förväntningar. Från sofistikerad jazz till svettig regaetton, Bogotá har något för alla. Vi valde såklart enbart det senare alternativet. Vi ja, vilka var vi? I mitt umgänge hittades framförallt andra studenter, merparten från samma universitet som jag, Universidad de Los Andes. Många var, liksom jag, utbytesstudenter. Men till skillnad från tidigare utlandserfarenheter jag haft tyckte jag att det även var lätt att träffa born and raised locals. Colombianer är nog det vänligaste och mest öppna folk jag haft förmånen att lära känna. Att tanten på det lokala caféet hälsade god morgon med ”hola bonito”, varpå man förstås replikerade ”hola bonita”, var mer regel än undantag. Att dela restips och personliga historier med cykeluthyraren likaså. I min sommarkurs på Universidad de Los Andes, ”The Political Economy of Development in Latin America” fick jag snabbt colombianska bekantskaper, bekantskaper som växte till vänskaper under terminens gång. Kursen leddes för övrigt av James Robinson, en av världens högst ansedda utvecklingsekonomer. Min idol. Tack vare en lyckad tenta (och, om jag ska vara ärlig mot mig själv, kanske även det faktum att jag var enda icke-Colombian i kursen) fick jag förmånen att ta en kaffe och prata framtid med Mr. Robinson. Jag var skapligt starstruck.
Samtidigt som jag läste sommarkursen i ekonomi hade jag även tre timmar spanskaundervisning varje dag. Trots en ganska trött undervisning kom det att bli en av mina viktigaste erfarenheter under terminen då jag där träffade merparten av de som kom att bli mina närmaste vänner i Bogotá. Jag har otroligt tur som tar med en del av dem hem då de, liksom jag, bor i Köpenhamn till våren. Tillsammans med de danskar, schweizare, belgare, palestinier, tyskar, britter, holländare och fransmän som jag träffade de första veckorna upptäckte jag inte bara Bogotá, utan även andra spännande delar av Colombia. Vi åkte till en liten by på landsbygden där lokalbefolkningen tittade på oss som om vi var apor eller lejon på ett zoo. Vi åkte till salsans huvudstad, Cali, och till Stilla Havs-kusten och såg knölval hoppa. Vi gick i Pablo Escobar’s fotspår i Medellin och testade skärmflyg i San Gil. Och jag var såklart tvungen att återse den paradisiska karibiska kusten tillsammans med min bror när han hälsade på. Weekend-resorna var tillfällen att uppleva det mångfaldiga, natursköna och färgsprakande land som är Colombia. De innebar också möjligheter att fly den annars plugg-intensiva och emellanåt tunga vardag som Uni Andes erbjöd. Tvärtemot mina fördomar var studier på universitet, som förvisso är rankat som en av Sydamerikas bästa, inte en dans på rosor. Många av mina medstudenter vaknade innan 5 på morgnarna för att ta sig till skolan och sedan studera i en takt som skulle få gemene svensk student att… att sippa lite mer av sin latte. Och jag, min vana trogen, ville utmana mig själv. Jag skrev därför in mig i några av de tyngre kurserna. Jag tackade ja till att jobba tillsammans med en professor i ett projekt om hälsa och humankapital (ett projekt som tyvärr aldrig blev slutfört på grund av brist på data, men som likväl innebar en lärorik erfarenhet). Och jag gick med i en volontärorganisation som erbjöd matematik-undervisning i ett fattigare distrikt i Colombia. Alla aktiviteter innebar förstås ett tight schema. Vid tillfällen lämnade jag skolan klockan 10 på kvällen och jag fick ofta tacka nej till att gå ut då jag skulle upp tidigt dagen därpå. Under min tid i Colombia frågade jag mig själv ibland om det var värt det. I efterhand är svaret givet. Ja, det var värt det.
Min termin i Bogotá var möjlig tack vare att jag fötts i ett land där de flesta har möjligheter att förverkliga sina drömmar. Förutom att plugga gratis fick jag även ett otroligt generöst stipendium som täckte allt från torra arepor (colombiansk street food) till Bomba Estereo-konserter. Tack vare att jag hade den osannolika turen att födas i Ljungskile fick jag uppleva den mest spännande och lärorika terminen i min snart 6 år (shit) långa utbildning. Colombia gav mig otroligt mycket. Även när jag försökte ge något tillbaka, till exempel genom att lära ut lite matte, var jag säkerligen den som lärde sig mest. En av de mest uppenbara lärdomarna var hur otroligt priviligierad jag själv är. Bland de barnen jag fick möjlighet att lära känna via volontärarbetet var flertalet mer mattebegåvade än jag själv. Ändå kommer få av dem, om ens någon, ha möjligheten att studera på universitetet och garanterat 0 kommer ha råd att betala avgiften till det rikemans-universitet jag själv hade hamnat på. Att uppleva Colombia är, vid sidan av all glädje och värme, att uppleva orättvisor. Medan barnen i norra Bogotá blir körda i bil av föräldrarnas privatchaufför har barnen i söder varken chaufför, bil eller föräldrar. För att hårdra det. Att plugga lite hårdare i syfte att i framtiden kunna jobba med frågor som social mobilitet och jämlikhet känns således inte som en stor uppoffring. Få människor har lika stora möjligheter som en kille som föds i Ljungskile. Att fler ska få det är det värt att kämpa för.
Det finns såklart massa saker jag önskar att jag hade gjort annorlunda under min vistelse i Colombia. Jag borde lärt mig Salsa. Jag borde vågat fråga ut den där tjejen. Jag borde stressat mindre, varit mer spontan, och upptäckt ännu mer. Det finns alltid saker man skulle kunna ha gjort annorlunda, men i slutändan spelar även misslyckanden en viktig roll i våra erfarenheter. När jag sitter på Cuba och skriver detta ser jag tillbaka på ett halvår fullt av osäkerhet, glädje, saknad, omtanke, rädsla och styrka. Som alltid i livet alltså. Men till skillnad från alltid var detta ett oförglömligt halvår så närapå perfekt som livet blir. När den karibiska solbrännan falnar och de extra röda blodkropparna som ett leverne på hög höjd producerar drar sig tillbaka kommer minnena och vänskaperna den här terminen gav mig att vara lika starka som någonsin. Colombia är en erfarenhet som jag alltid kommer bära med mig.
2016-12-11 Gustav Agneman